Skulle jag ha klarat mig i ankdammens armé?

Då jag satt mig inför uppbådsnämnden i november i fjol, hade jag en klar vision av var och när jag ville börja min militärtjänst – nästa sommar, Obbnäs. 

Nämnden måste övertalas lite men efter bra resonemang godkändes min önskan. Kaptenen hade nästan skrivit sitt namn på papperet då han tittade upp på mig och frågade: "Pratar du svenska?"

Jag blev helt förvirrad. Vad menar han? Som modersmål? På vilken nivå? Jag måste svara någonting. 

"Ja?"

"Vad fint!" sade han, med ett leende. "Har du tänkt på att utföra din tjänst på svenska, i Dragsvik?"

Jag hade faktiskt inte alls tänkt på det. Jag är finsk, herregud! Hur kunde jag klara tjänsten på svenska om jag bara hade använt språket i studentexamen?

Jag avböjde erbjudandet, påbörjade min tjänstgöring i Obbnäs och var nöjd med mitt val. Ändå tänkte jag på Dragsvik. Det kunde ha varit en intressant möjlighet. Senare ångrade jag lite att jag inte tog chansen. 

Språk är en sak som jag alltid har betraktat som intressant och roligt men som kanonjär i Obbnäs och senare gardesjägare i Sandhamn hade jag inga bra möjligheter att utveckla mina språkkunskaper.

En annan tanke dök upp i mitt huvud. Varför är nästan alla finlandssvenska värnpliktiga i Nylands brigad?

Jag förstår att man vill säkra svenskspråkigarnas rätt att utföra sina militärtjänst på deras modersmål och det andra nationalspråket – och en svenskspråkig brigad är ett bra sätt på att organisera det – men samtidigt vore det kul om svenska kunde hörs mer också i andra garnisoner.

Det är ingen hemlighet att många finnar har stereotyper om dem som lever på kusten – och tvärtom. Jag tror att osanningar om varandra kunde krossas genom att blanda finskspråkiga och svenskspråkiga beväringar.

Den diskussion som förs i vårt samhälle idag lyfter ofta fram det som skiljer oss. Att blanda finnar och finlandssvenskar kunde visa hur få skillnader vi finländare egentligen har och skapa harmoni mellan kusten och inlandet.

I allmänhet är militärtjänstgöringen en utmärkt plats att träffa olika människor med olika bakgrunder. Ett gemensamt syfte – Finlands försvar – driver de värnpliktiga att samarbeta trots deras skillnader.

Vi förutsätter att finskspråkiga elever lär sig svenska i skolan. Samtidigt måste svenskspråkiga elever lära sig finska. Många elever lär sig tyvärr det andra språket ganska dåligt. 

Det låter som att det kunde löna sig för alla att försöka blanda svenska och finska i Försvarsmakten. Men den hårda sanningen är att det inte skulle funka. Tvåspråkiga lösningar leder ganska ofta till det finska språkets överhöghet. 

Det betyder dock inte att svenska inte måste spela någon roll i Försvarsmakten. Tvärtom – nu behövs svenskan mer än någonsin tidigare.

En orsak till att språkkunskaper är viktiga är bland annat nordiskt samarbete. Idag är det Nylands brigad som tar störst ansvar över att öva med svenska trupper. Natos FLF-trupper i Lappland kommer också att ledas av Sverige.

Dessutom förstår norrmän svenska. Danskarna också. Ingen förstår finska.

I en situation som den här är det helt galet att det bara finns ett truppförband som har förmågan att samarbeta på svenska. Hur går det med de andra truppförbanden? Ska allt skötas på engelska?

Vad tråkigt.